Arcana-Arcanorum

Arcana-Arcanorum

Om Arcana-Arcanorum

Denna blogg avser att belysa fenomen i samhället från helt nya perspektiv. Bloggen i sig är en tankesmedia som ser människan "sub specie eternitatis".

Skulden

PsykologiPosted by Christer Claus Sat, September 24, 2011 19:17:43

Skuld är alltid en utvecklingshämning till skillnad från ångern där det sker en bearbetning av en specifik händelse. Den samvetslöse mördaren förekommer i många kriminalromaner. Han behövs där för att intrigen ska hålla ihop. Den samvetslöse begår sitt ohyggliga dåd just därför att han saknar samvete. Så leder avsaknaden av något mot en till synes rationell förklaring. Deckaren talar sällan om för oss varför den samvetslöse saknar skuldkänslor. Mördaren blir till en figur som får förkroppsliga och bära vår tänkta frihet att för några ögonblick upphäva vardagens hänsynstaganden till allt och alla. Detektivnovellens nestor Edgar Allan Poe beskriver i ”Det skvallrande hjärtat” en man som dödar sin granne för att han har ett så obehagligt utseende. Visserligen inträffar trivialmordet nu och då— kanske i tvättstugan, men aldrig så rationellt som Poe beskriver det. Vi har lärt oss att vara spontant förstående, artiga och undfallande när vi möter vardagslivets förtretliga normbrytare. Om inte annat så av den anledningen att vi inte vill spilla tid på att bråka med idioter. Vi mördar helt enkelt inte.

Hur är då Herr Medelmördare? För mördaren är oftast en man. Det som framträder när flera av personlighetens fernissor skrubbats av är en pojke som blivit skuldbelagd redan från det han lärt sig förstå språket. Det är en person som tagit in alltför mycket smärtsamma känslor av att vara en börda för sin omgivning att han till slut måste stänga av sitt känsloliv för att överleva. Han har för mycket av det dåliga samvetet längst in. Skulden tar överhanden och förmågan till den bearbetande ångern avtar.

Vi har ju lärt oss från religioner att skulden är något bra. Den inlemmar oss till lydnad för präster och överhet. Vi ska ju veta hut och anpassa oss till andra. Tanken är att skulden leder till en utveckling av empati—inlevelse i andra. I själva verket visar skuldkänslor att vi inte har levt oss in i andra. Har vi redan utvecklad empati så kan vi känna ånger ändå. Hur många människor tar inte på sig helt en obefintlig skyldighet för att förekomma obehaget att möta likartade skuldbelägganden som de utsatts av för länge sedan?

En parrelation där båda vill skiljas men ingen gör det av hänsyn mot den andre.

Någon som stannar kvar på ett jobb därför han tror att det förväntas av honom.

Medborgare som donerar pengar till falska biståndprojekt för att slippa ifrågasätta någon som det skulle kunna vara synd om.

Tjejen som spiller tid på att ändå odla en date som är helt meningslös.

Killen som inte vill gå ut och ta en öl med lumparkompisarna, men gör det ändå.

Mamman som inte vill vara klassmamma, men tar på sig uppdraget eftersom hon har dåligt samvete för att hon skäller så mycket på barnen.

Hur mycket förspilld tid går inte åt till hänsynstaganden som sakta gröper ur vår självkänsla och förfelar våra liv? Problemet är inte att vi har för lite skuld som kyrkan intalat oss med föreställningen om vår inneboende ondska—arvsynden.

Den verkliga svårigheten är att vi har för mycket skuld som hindrar oss från att närma oss andra människor. Som gör det svårt att lära känna och älska de som borde älskas. Religionerna har totalt programmerat oss fel i sin lystnad efter kyrkoskatt och kollekt. Ju mer skuld vi har desto mer betalar vi till prästerna.

Detta visste påven Johannes XII (1244-1334) att utnyttja. Från början var han en alkemist som försökte göra guld, men när han väl blivit påve så hittade han på något mer lukrativt. Han organiserade upp handeln med avlatsbrev så att man även kunde friköpa sig från framtida skuld. Katolska kyrkan blev nu den rikaste institutionen i Europa och Johannes lät bygga ett ståtligt palats till sig i Avignon.

Det var den ultimata affärsidén—att spekulera i människors dåliga samvete.

Den engelske filosofen Lord Shaftesbury (1671-1713) kommer fyrahundra år senare med den för upplysningstänkandet fundamentala tanken om ett medfött moraliskt sinne (moral sense). Vi är födda med kärlek för våra medmänniskor och om vi blir rätt bemötta så kommer detta sinne att utvecklas naturligt. Daniel Defoe tar upp detta resonemang i ”Robinson Crusoe” och Jean Jacques Rousseau fortsätter att utveckla tesen om ”den gode vilden”. Det är kyrkan och sociala orättvisor som förstört människor.

För Psykoterapeuten är vårt moraliska sinne något påtagligt. Det finns en längtan efter kärlek inom oss alla som gör att vi vill det goda. Det är just skulden som en griper in som en tvångströja och hindrar oss från att göra det goda. Vi vill inte hamna i lägen där det blir fel, utan hellre gör vi ingenting.

  • Comments(2)//arcana-arcanorum.serapeion.se/#post4